När jag sluter mina ögon känns det som om jag stänger en grind om mig, men spårvagnarnas gnissel påminner om att världen utanför finns kvar. Trots att luften jag andas stinker piss välkomnar den mig. Här lägger vi oss inte i varandras göromål. Släng du din 7,2-kapsyl i buskarna så lutar jag mig bakåt och landar i det gröna. Det gör inget att asfalten är sårig här, för det är bara mina fötter som undersöker den. När jag öppnar mina ögon ser majestätiska husfasader ner på mig, som om det var jag som klottrat ”Gud är tuff men Lasse är glad”. Som om det var jag som lämnat vägbygget oavslutat, som om det var jag som stängt fiskbutiken. Som om det var jag som rivit ut soporna, som om det var jag som glömt ansa buskarna. Men jag är innanför och de är utanför.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar